Göteborg - Istanbul 3 Från Dresden och in i Tjeckien

Jag dricker kaffe och äter en fralla till frukost på en bensinmack någon mil innan Dresden. Det är måndag och personalen är grinig. Dresden är den gamla kulturstaden som de allierade bombade sönder med frenesi i slutet av andra världskriget. Men de gamla byggnaderna i "Alter-stadh" har man restaurerat och staden börjar återigen få tillbaka sin gamla prakt. 

Dresden - efter de allierades bombningar

Dresden i dag

Jag cyklar lite planlöst omkring bland gatorna och plåtar byggnader men styr sedan söderut igen. Tanken är att hinna över gränsen till Tjeckien innan skymningen faller. Hela Tyskland har varit platt som en pannkaka men söder om Dresden blir landskapet mer böljande. Vissa uppförsbackar har en kraftig lutning och hastighetsmätaren pendlar mellan 6-7km i timmen, dvs raskt gångtempo. 

Jag är inte ensam på väg mot Tjeckien

Slutligen når jag så gränsen som är obemannad. De igenbommade butikerna med dammiga skyltar om billig sprit och cigaretter vittnar om en svunnen välstånd då bilköerna ringlade långa från Tyskland för att köpa billiga varor. 

Över gränsen - som är skrämmande öde

Jag hittar till sist ett hotell(?) vid en camping i staden Osek där rummet inte kostar mer än 13€. Jag tror jag hört fel och säger "30 €?, "Nää, 13" upprepar han. Prisläget är ett annat i Tjeckien, sedan var det kanske inte Sheraton-standard, men det var rent och städat med badrum, tv, kylskåp och vattenkokare.

Regnet öser ned över Pilsen

Pilsnen är en vacker stad, tyvärr kom jag dit när himlen öppnade sig och ett skyfall vräkte ned över staden. Människor stod hoptryckta under utstickande tak i skydd för regnet. 

Jag tog in på Hotell Central i kärnan av Pilsen och torkade kläder och mig själv och åt gulasch soppa med Tjeckiens märkliga potatis till. 

Från

Gulash med mycket märklig potatis

Pilsen cyklade jag mot gränsen till Tyskland. Landskapet var böljande med långa, sega backar och vädret skiftade mellan att vara molnigt och ge små s skurar av lätt regn. Jag når fram till gränsen efter en jobbig dags cykling och tar in på ett litet tjeckiskt pensionat vars ägare har stora, gråa mustascher och ser ut att vara hämtat ur en serietidning. 

Reklam för vad då?

Humle i långa rader längs vägarna

Dagen därpå når jag så universitets staden Passau som är starten för Donauweg 6, eller Eurovelo 6 som den också heter, och som leder hela vägen bort till svarta havet. Jag stannar över natten i Passau och sover på något slags cykelpensionat där jag är tycks vara helt ensam. För att slippa sitta ensam på rummet går jag ut och äter på en italiensk restaurang, och får ett utsökt vin till pastan. Kvällen avslutar jag på en Irländsk pub där jag samtalar med en tysk äldre herre på engelska/tyska och ibland förstår vi varandra. Dagen därpå har det klarnat upp och jag cyklar omkring lite planlöst och tar bilder på flera vackra hus och gator innan jag så trampar iväg längs Donau på eurovelo 6 mot Wien. 

Universitetsstaden Passau längs Donaus strand

Passau är en vacker medeltida stad

Vägen och landskapet är fantastiskt vackert. Donau slingrar sig som en jättelik orm fram mellan kullarna och det är fantastiskt vackert med de gröna bergen som höjer sig längs med sidorna. Längs hela Donau ser jag människor som slagit läger med bil och tält och fiskar. Det är skönt att få cykla på platt mark och slippa alla backar. Jag hinner cykla 14 mil denna första dag innan ett monster-oväder stoppar mig vid halvtio-tiden på kvällen. Precis när jag fått upp tältet och in med alla cykelväskor börjar det smattra mot tältduken. Det regnar häftigt, åskar och blixtrar och jag sitter i ingången till 

till förtältet och kokar färska spenat och ricotta-fylld pasta och 

dricker rödvin. Sedan sover jag som en klubbad oxe hela natten

igenom.

Gata i Passau

På väg mot Eurowelo 6 som löper till vänster om Donau

Så här kan det se ut och det är då man börjar fundera på tältplats

Vägen längs Donau

Göteborg - Istanbul 2 Från Berlin mot Dresden

Jag spenderar två veckor i Berlin för att lära mig lite tyska. Det går väl sådär. Ska man göra sig förstådd i Östeuropa är det ryska eller tyska man bör lära sig har man sagt mig. Berlin är en härlig stad, ingen tvekan om den saken. Men några saker förundrar mig, t ex trafiken. Som cyklist är stora städer ibland både livsfarliga och helt obegripliga på en samma gång. Det stämmer väl överens med Berlin. Vissa gånger får man cykla på trottoaren, vissa gånger är det strängeligen förbjudet - när och var är inte helt klart. Själv blev jag tillsagd av en polis att inte cykla på trottoaren när alla andra cyklister glatt svischade förbi. 

Trottoar i Kreuzberg - där man får cykla

Brandenburger Tor

Berlinarna är också duktiga på att kommentera varandras trafikförseelser. Råkar någon missat att det blivit grönt ljus en sekund eller två framför ett trafikljus hörs omedelbart en kakafoni av tutande bilhorn som pekar ut syndaren. Vid ett tillfälle såg jag en dam i pensionsåldern stå och skälla efter en buss som inte hade gjort rätt för sig. Själv tyckte jag sådana tilltag var ganska dråpliga under mina första dagar i staden. Men så kommer jag på mig själv med att skälla ut en äldre man som korsar vägen lite galet - på svenska, mot slutet av min vistelse. Ska man inte ta seden dit man kommer?

Himmel över Berlin

Natt över Berlin

 Jag upptäcker också att tyskarna är benhårda patrioter – åtminstone när det gäller fotboll. Var och varannan bil är iklädd den tyska flaggan. De sista dagarna klättrar jag på väggarna och det känns oerhört skönt att sätta sig på cykelsadeln igen. Det bär söderut och Dresden är målet.

Tysk patriotism under VM

En riktigt smarrig rösti i Kreuzberg

Jag tar vägen om Lubbenau och Lubben, där jag får slåss mot en hel svärm mygg på en campingplats. De var riktigt små och skrämdes inte bort av insektsmedlet "Mygga" som annars brukar fungera. Särskilt Lubbenau ska vara en slags vacker historisk stad, och var väl det också. Men alla busslaster med tyska turister som vallfärdade dit blev lite  för kommersiellt och turistiskt för min smak. Jag cyklar in mot stadskärnan och runt i en cirkel och hamnar där vägen började, det fick räcka. 

Turist-spektakel i Lubbenau

Jag äter en enklare lunch vid väg-kanten bestående av ett ägg och två dubbelmackor med parmesanost som jag råkar vidbränna lite i stekpannan på trangiaköket. 

Tranors hemvist

Till det en kopp pulverkaffe. Sedan bär det av igen. Efter att ha cyklat fel några gånger och vid ett tillfälle hamnat ute på en motortrafikled, kommer jag så på rätt spår och passerar byarna Jannowizt, Kroppen(?) Ponickau och Sacka. Det är också här jag ser de första tranorna under resan med sina bon högt uppe i lyktstolparna. Men det ska bli åtskilliga fler. Sädesfälten breder ut sig likt stora, ljusbruna filtar med gårdar och skogsdungar utslängda lite här och där. 
Vid sextiden märker jag att 
jag är vrålhungrig och måste ha något att äta. Och då dyker Wolle's Gasthof upp som en skänk från ovan. Jag festar på två Weissbeir och schnitzel och känner mig som en helt ny människa.

Wolle's Gasthof när man som bäst behöver det.

Välbehövlig middag på Wolle's.

Jag fortsätter cykla mot Dresden men nu börjar det bli ont om tid. Solen är på väg ned och långa skuggor täcker stora delar av vägbanan. Kvart i tio har solen gått ned och jag inser att loppet är kört. På en ängsplätt i skydd av en skogsdunge slår jag upp tältet och hoppas inte ägaren ska köra bort mig. Det gjorde han/hon inte men jag hade svårt att sova då en tvestjärts-familj på säkert 15 medlemmar krupit in i tältet och huserade fritt. Även en nattfjäril störde min sömn där den fladdrade omkring i blindo i yttertältet tills jag bryskt slängde ut den. Sedan låg ängsplätten inte långt från Autobahn och trafiken dundrade på i strid ström hela natten. Till råga på allt så hör man många märkliga ljud inifrån tältet som är borta så fort man drar ned dragkedjan och tittar ut för att se vad det är. Slutligen somnade jag och sov oförskämt bra.

Det är nu skuggorna säger att man börjar få brått 

Och det är nu man inser att det är kört....