Göteborg - Istanbul 2 Från Berlin mot Dresden

Jag spenderar två veckor i Berlin för att lära mig lite tyska. Det går väl sådär. Ska man göra sig förstådd i Östeuropa är det ryska eller tyska man bör lära sig har man sagt mig. Berlin är en härlig stad, ingen tvekan om den saken. Men några saker förundrar mig, t ex trafiken. Som cyklist är stora städer ibland både livsfarliga och helt obegripliga på en samma gång. Det stämmer väl överens med Berlin. Vissa gånger får man cykla på trottoaren, vissa gånger är det strängeligen förbjudet - när och var är inte helt klart. Själv blev jag tillsagd av en polis att inte cykla på trottoaren när alla andra cyklister glatt svischade förbi. 

Trottoar i Kreuzberg - där man får cykla

Brandenburger Tor

Berlinarna är också duktiga på att kommentera varandras trafikförseelser. Råkar någon missat att det blivit grönt ljus en sekund eller två framför ett trafikljus hörs omedelbart en kakafoni av tutande bilhorn som pekar ut syndaren. Vid ett tillfälle såg jag en dam i pensionsåldern stå och skälla efter en buss som inte hade gjort rätt för sig. Själv tyckte jag sådana tilltag var ganska dråpliga under mina första dagar i staden. Men så kommer jag på mig själv med att skälla ut en äldre man som korsar vägen lite galet - på svenska, mot slutet av min vistelse. Ska man inte ta seden dit man kommer?

Himmel över Berlin

Natt över Berlin

 Jag upptäcker också att tyskarna är benhårda patrioter – åtminstone när det gäller fotboll. Var och varannan bil är iklädd den tyska flaggan. De sista dagarna klättrar jag på väggarna och det känns oerhört skönt att sätta sig på cykelsadeln igen. Det bär söderut och Dresden är målet.

Tysk patriotism under VM

En riktigt smarrig rösti i Kreuzberg

Jag tar vägen om Lubbenau och Lubben, där jag får slåss mot en hel svärm mygg på en campingplats. De var riktigt små och skrämdes inte bort av insektsmedlet "Mygga" som annars brukar fungera. Särskilt Lubbenau ska vara en slags vacker historisk stad, och var väl det också. Men alla busslaster med tyska turister som vallfärdade dit blev lite  för kommersiellt och turistiskt för min smak. Jag cyklar in mot stadskärnan och runt i en cirkel och hamnar där vägen började, det fick räcka. 

Turist-spektakel i Lubbenau

Jag äter en enklare lunch vid väg-kanten bestående av ett ägg och två dubbelmackor med parmesanost som jag råkar vidbränna lite i stekpannan på trangiaköket. 

Tranors hemvist

Till det en kopp pulverkaffe. Sedan bär det av igen. Efter att ha cyklat fel några gånger och vid ett tillfälle hamnat ute på en motortrafikled, kommer jag så på rätt spår och passerar byarna Jannowizt, Kroppen(?) Ponickau och Sacka. Det är också här jag ser de första tranorna under resan med sina bon högt uppe i lyktstolparna. Men det ska bli åtskilliga fler. Sädesfälten breder ut sig likt stora, ljusbruna filtar med gårdar och skogsdungar utslängda lite här och där. 
Vid sextiden märker jag att 
jag är vrålhungrig och måste ha något att äta. Och då dyker Wolle's Gasthof upp som en skänk från ovan. Jag festar på två Weissbeir och schnitzel och känner mig som en helt ny människa.

Wolle's Gasthof när man som bäst behöver det.

Välbehövlig middag på Wolle's.

Jag fortsätter cykla mot Dresden men nu börjar det bli ont om tid. Solen är på väg ned och långa skuggor täcker stora delar av vägbanan. Kvart i tio har solen gått ned och jag inser att loppet är kört. På en ängsplätt i skydd av en skogsdunge slår jag upp tältet och hoppas inte ägaren ska köra bort mig. Det gjorde han/hon inte men jag hade svårt att sova då en tvestjärts-familj på säkert 15 medlemmar krupit in i tältet och huserade fritt. Även en nattfjäril störde min sömn där den fladdrade omkring i blindo i yttertältet tills jag bryskt slängde ut den. Sedan låg ängsplätten inte långt från Autobahn och trafiken dundrade på i strid ström hela natten. Till råga på allt så hör man många märkliga ljud inifrån tältet som är borta så fort man drar ned dragkedjan och tittar ut för att se vad det är. Slutligen somnade jag och sov oförskämt bra.

Det är nu skuggorna säger att man börjar få brått 

Och det är nu man inser att det är kört....