På resa: Göteborg - Istanbul 7 Genom Serbien in i Rumänien

"Collega" utbrister Micky där han stannat vid vägkanten och klivit ut från bilen. Och mycket riktigt. Där står plötsligt en annan långfärdscyklist som ser ut som en blandning av rapparen Petter och sångaren i R.E.M. Hur som helst ska denna man, som heter Ovidiu men kallas Ovi, som är 30+ någonting, också ned till Istanbul.

Min nya cykel-kompanjon, Oviedo

Ovidiu har redan gjort 130 km och att cykla 100 till med mig, som vilat hela dagen och står och småhoppar av iver över att få komma iväg, gör honom lite skeptisk. Men vi tar farväl av Micky som säger sitt sedvanliga "Nixt problema" och börjar trampa iväg. Energin sprudlar i benen och jag håller ca 27-29km/h. Oviedo hänger med utan att klaga. Vi får trängas bland lastbilar och personbilar men de håller sig på behörigt avstånd. Mot kvällen når vi Novi Sad som ska vara Serbiens andra eller tredje största stad efter Belgrad och börjar genast leta billigt boende. Efter tips och utflykter hit och dit får Ovidiu syn på ett gäng backpackers utanför en grind. Och nog tusan har han hittat det lilla charmiga hostelet där vi får var sitt rum för en billig slant. Vi lagar mat i de gemensamma köket (Ovidiu är vegetarian så vi äter olika) och skålar över ett glas Vranac. Jag säger att Ovidiu inte låter särskilt tyskt och då berättar han att namnet är taget från den romerska författaren Ovidius som skrev noveller som Narcissus och Pyramus och Thisbe med vissa erotiska inslag och för detta skickades till den mest avlägsna platsen i det Romerska riket - Rumänien. "Jag är född i Rumänien" berättar Ovidiu. "Vi lämnade landet när jag var 9 år, ett år efter att Ceausescu störtats. Så jag pratar rumänska". Kunde jag ha mer tur - få med sig en person som pratar språket i det landet jag känt störst oro för (vid sidan av Serbien då). Sedan sitter jag nere i hostelets uteservering och pratar med receptionisten och hans flickvän som båda studerar juridik och båda vill lämna Serbien. Det hade inte Micky förstått sig på.

Ett ovanligt trevligt och bra hostel i Novi Sad

Vi äter frukost morgonen därpå, knäpper några bilder och ger oss sedan iväg genom ett vackert Novi Sad och över Donau medan solen som bäst håller på att stiga. Det blir en stekhett dag med mycket svett och många mil.

På väg ut ur Novi Sad

Morgon när vi ger oss iväg från Novi Sad

Vid ett tillfälle stannar vi till vid en bensinmack för att köpa vatten och vila lite. Det är en av de mer exklusiva bensinmackarna jag stött på under resan. De har till råga på allt några flickor i 18-års åldern, klädda i röda, korta kjolar och röd t-shirt - vilka har till uppgift att tvätta kundernas bilrutor och vara söta, trevliga och le hela tiden. Innan vi går kommer en av flickorna fram till oss och frågar om vi inte vill ta ett kort på dem; "So you have a nice memory from Serbia". Visst! Och de poserar, skjuter ut rumpan, visar höfterna, gör "fishface" och allt sådant där som de sett att man ska göra framför kameran. Tjaaa, vad ska man säga. Det var kanske inte riktigt det man ville ha med sig som minne från Serbien...

Några unga tjejer som blivit inhyrda för att svassa omkring och vara gulliga - mycket mer gjorde de inte

En ganska vanlig syn i Serbien - lokalbefolkningen säljer ut sina varor, i det här fallet blommor

Eller som här, vattenmeloner

Belgrad - som det tornar upp sig från cykelvägen sett.

Centrala Belgrad - där vi gömde oss i skuggan för en fika. Spår av Nato-bombningarna fanns fortfarande kvar...

Det serbiska landskapet ser ibland ut som det svenska. Men på bilden är det kanske 33° varmt

En av Eurovelo 6 vägarna strax öster om Belgrad som var...

En av de bättre cykelvägarna då man slapp vilda bilister och annan trafik

Träskmarker i Serbien

Proviant-påfyllning ganska nära gränsen till Rumänien

Vår sista natt i Serbien blir i den lilla staden Kovin som gränsar mot Rumänien. Vi äter middag i restaurangen som hör till hostelet och alla sitter och röker friskt - detta är Östeuropa. Morgonen därpå bjuder på solsken och klarblå himmel, det innebär tuff cykling. Vi spenderar våra sista serbiska dinar på en bar med grönskande trädgård alldeles nära gränsen och rullar sedan in i Rumänien.

Donau i hela sin härlighet

Så här lätt-klätt kan det bli i hettan. Ibland får man bara gilla läget helt enkelt....

Det blir en lång och svettig backe upp genom ett vackert landskap och sedan bär det utför och hela landskapet öppnar sig. Vi stannar till vid en utkiksplats där en flott svart BMW står parkerad. Ägaren är en ung man som ser ut ungefär som Jeff Bridge i sina fornstora dagar. Den unga mannen har käcka jeans och skjorta och plåtar landskapet med sin kamera. Sedan plåtar han sin bil, sedan sin flickvän som stigit ut ur bilen. Sedan plåtar han sin bil och sin flickvän. Han är så lycklig och nöjd och är alltså denna första person vi möter i ett av Europas mest fattiga länder, förutom gränspolisen då. Vi cyklar längs Donau och det är hisnande vackert. På andra sidan bland gröna kullar ligger Serbien och man kan se att det är fler tunnlar där borta. Och tunnlar i östra Europa är ingenting man vill cykla igenom.

Den coola "Jeff Bridge-look-a-like" i sitt esse

Landskapet som möter oss i Rumänien

Det är denna vackra vy vi har under de första timmarna i Rumänien

Längs Donau på Rumänska sidan

Serbien på andra sidan floden

Vi cyklar på i ett högt tempo genom det vackra landskapet. Ibland ligger jag före och drar, men oftast är det Ovidiu Mot kvällen når vi fram till en liten by längs floden där det ska finnas ett pensionat som vi också hittar. Vi har cyklat hela dagen i stekvärme och är riktigt trötta. Jag frågar den unga flickan som jobbar där om det har rum, på tyska, på engelska och slutligen lägger jag huvudet på sned mot handflatorna och visar att jag vill sova. Hon skakar på huvudet och ler nervöst. "Helvete!!!" tänker jag. Ovidiu stolpar in minuten senare och börjar prata med henne på rumänska. Och ser man på...efter en stund så hade hon visst ett rum. Men egentligen är det chefen, dvs pappan, som ska fatta beslut, och han ligger och sover en trappa upp. Jag kan nästan läsa hennes tankar på de förvirrade ögonen: "Ska man våga låta två vilt främmande utlänningar komma och sova i huset? Vad är det här för typer? Svettiga, konstiga kläder,,,och på cykel! Tänk om de är homosexuella? Det skulle inte pappa gilla." Jag och Ovidiu tar ett dopp i Donau och sedan när jag ska laga mat nere i köket säger Ovidiu till mig att jag kanske ska pröva att prata spanska med Andrea, som hon heter. Det visar sig att många, om inte alla, rumänska unga kvinnor tittar på den Sydamerikanska serien Tele-Novelas och snappar upp en hel del spanska därifrån. Jag gör så och då blir Andrea en helt annan människa. Hon skiner upp, nickar och ler och visar mig ut i köket. Och jag ställer frågor om hennes familj och vi hjälps åt med pastavattnet och pratar. Rättare - jag pratar, Andrea nickar och ler. På morgonen tar vi ett gruppfoto med självutlösaren på Ovidius kamera i matsalen och tar farväl. Minneskortet på min egna systemkamera krånglar såklart...Det mesta är därför från mobilen och Ovidius kamera.